Mimmi

Sitter och läsar lite i Perspektiv på historien.



"Mimmi, ska du med och dricka öl?"

"Ok"

Okej. Igår fick jag alltså årets chock som fick mig att tappa hakan. Det handlar om ett steg i två personers förhållande. Eller, inte förhållande, men förhållande till varandra iallafall. Ett otippat steg. Och lite småsnuskigt på ett spännande sätt. Malin, vad säger egentligen McDonald's standarder om det här? Jag bara undrar. Haha. Det är det otippade som förgyller vardagen.


Och L, hellre ung och häftig än gammal och säckig (gammalt grekiskt ordspråk), eller hur?


Och V, snart är vi kollegor, hell yeah!

Jag har nu ett namn till min nya blogg och en supersnygg bild. Det blir bra det här! Får se om jag behåller den här också eller bara flyttar över helt och hållet. Känns som ett livsviktigt beslut eftersom hela världen går under om jag väljer fel. Eller hur var det nu?

Om jag någonsin glömt bort hur det känns att ha häcken full, så har jag blivit påmind idag, och blir det än.

Byter närsomhelst blogg-ställe. OCH TÄNKTE TA MED ER DIT! I'll keep you updated.

Åh, jag är i CHOCK! Mer om det imorgon! Nu ska jag försöka tvångssova med konstiga bilder i huvudet. Tack, Malin, tack! (Älskar att första gången jag nämner ditt namn råkade bli i det här sammanhanget...)


Såja. Försöka återgå till det normala. Puh. Hej å hå.


"-Vill du ha plusmeny till det?"

Hej hopp!

Jag ska börja blogga för en tidning (inget storslaget, men iallafall) och jag måste ha ett namn på min blogg. And that's my problem. Typ... hjälp? Ge mig tips! Via sms, msn, kommentarer här eller prata med mig, vad som helst! Panik!


...men spännande!

Dagens projekt består i att, förutom att ta sig från Bomhus till kalas i Tyresö, hitta min mobil som min kära moder satt på laddning någonstans i huset. Jag har nu letat i cirka en kvart utan framgång. Varför jag inte ringer upp den från hemtelefonen? För att jag inte hittar hemtelefonen heller.

Ibland känns mitt liv som en programinspelning av dolda kameran.

Prästkragsshiten togs in för sent, förkylningen har nu brutit ut

Har dagen till ära på mig en mössa.

"Fågelbo" sa pappa
"HAHAHAHAHA, har du MÖSSA!!" sa D och rufsade runt i min nu icke existerande frippa genom mössan.

Personligen tycker jag att jag var ganska söt! Det är bara de som inte förstår det. Hmpf. Den syns på bilder som kommer läggas upp imorgon efter kvällens upptåg.

Det jag avskyr mest med att vara totalkrasslig i halsen är att man inte kan sjunga. Jag blir galen!
Nu ska jag koka te och läsa lite historia.

Jag har kommit på ett litet vad med mig själv, det lyder som följer;

Kilade och köpte grejs mot förkylningssymptom i går. Trodde L menade att jag skulle köpa en röd solhatt, och jag kunde inte förstå vad jag skulle med den till, men för den som inte är bevandrad i ämnet kan jag nu meddela att det är en blomma.
 Smakar också blomma. Hoppades att även denna smak skulle försvinna med alla andra i morse, förkyld som man är, men icke. Smakar som att tugga på en prästkrage.

Varje morgon inser jag att jag kvällen innan glömt leta fram vantar till dagen efter. Så där sitter man på cykeln, med skägget i brevlådan och snoppen i syltburken. Med fingrar som frysta fiskpinnar.

Varje morgon inser jag också att jag nästa dag måste starta hemifrån några minuter tidigare, för att undvika den där klibbigheten inne i Everestdunjackan.


Jag jobbar på det.

You walked into the party like you were walking onto a yacht
Your hat strategically dipped below one eye
Your scarf it was apricot
You had one eye on the mirror as you watched yourself gavotte
And all the girls dreamed that they'd be your partner
They'd be your partner, and...

You're so vain, you probably think this song is about you
You're so vain, I'll bet you think this song is about you
Don't you? don't you?

You had me several years ago when I was still quite naive
Well you said that we made such a pretty pair
And that you would never leave

/.../

You're so vain, you probably think this song is about you
You're so vain, I'll bet you think this song is about you
Don't you? don't you?

Jag tror det är min lott här i livet; det här med att inte kunna steka fiskpinnar. Det är helt enkelt inte min grej. Det slutar alltid med ett myller av vita och orangefärgade små delar som sedan förskiktigt får pusslas ihop till en något oformlig pinne. Det smakar väl som vanligt, I guess, men om det ser så aptitligt ut är en annan femma.

Smögensås, däremot, är jag en hejare på.

Jag tycker det är taskigt av idoljuryn att totalkrossa människors drömmar. Ok, att vissa inte är bra på att sjunga, men för den sakens skull kan man inte säga till någon att hon "aldrig kommer bli sångerska". Man kan inte säga så. Då slutar de ju försöka. Okej att de säger "försök gärna vidare men just här idag var det inte det vi sökte. Jag gillade inte det jag hörde idag" eller nåt sånt, men att sabba deras framtid och förhindra alla framsteg är bara elakt. 

Självklart får de vara ärliga och säga vad de tycker eftersom de sökande är medvetna om att de bedöms av tre personer, men just meningen "Du kommer aldrig bli sångerska" började gnaga på min moralstubin.

"Men de gör det för att de ska bli bra tv"

Jojo, bra tv ja. Jag skrattar ihjäl mig.  

Det känns som att andas in mjöl. Eller O'boypulver. Great.

Innerst inne tycker jag att det är underhållande att jobba 13 timmar i sträck. Jag lovar.

Jag har bunkrat upp med te och ska kila och köpa sesamkakor eller motsvarande. Har ni provat dem? Löjligt goda.

Btw, jag längtar efter att få plugga lite ikväll och ser nästan fram emot historia A, tro det eller ej! Apmycket att lära sig men det är sånt som löser sig.

Insidan av min hals känns som en oblöt tvättsvamp, halvmysigt. Är inte helt pepp på förkylning. 


 Vilket skådespel stockholm är. Det finns oskrivna regler för allt. När man cyklar gäller det att tänka att man kör bil, samma när man går. Det funkar på nästan samma sätt. Till exempel klassikern med att stå/gå långsamt till höger och fort till vänster. Man bli van att spara de extra sekunderna genom att promenixa uppför rulltrappan istället för att låta den göra sitt jobb. Man bli sur när någon står i vägen för ens promenixande.

Folk är rappare. Det går undan. Man behöver inte vänta tre år i pressbyrånkön för att alla ska stå kvar vid kassan och stoppa ner växelmynt och kvitto i plånboken. Nej, man gör det man måste, sen avlägsnar man sig från den plats där man hindrar andra.

När många går åt samma håll, typ t-centralen, måste man hålla koll bakåt innan man går ur strömmen och ställer sig på sidan, annars får man "men är du helt dum i huvudet"-blicken och en djup och irriterad suck.

Men jag trivs, jag gillar det. Kan hända att jag blir galen om ett tag, men just nu passar det mig.

Jag är kanske tröttast i världen. Helt seriöst. Skulle sova igår men låg stel som en pinne och med ett hjärta som en kolibris. (Apropå hjärtan så sålde de kycklinghjärtan på ICA, fyfan vad snuskigt).

Tror jag är mentalt stressad eller nåt, om man nu kan vara det. Har liksom saker som gnager i hjärnan men jag har inte tid att ta itu med det nu för jag bara jobbar och sover. Jobbar sista passet på Guldfynd på onsdag om en vecka så sen blir det lugnare.

 Jag kan längta till att bara få sitta ensam hemma i min lägenhet. Är inne i en sån period att jag inte vill hålla på och lära känna en massa nya människor. Men även fast det inte känns som att jag gör nåt särskilt  så är jag ändå nästan aldrig hemma.
Jobb, högskoleprov, sjukhusbesök, tatueringsåterbesök, lägenhetskontraktsskrivande, åka till farmor, åka till Gävle. Saker fyller ändå upp vardagen.

Ska till Gävle i helgen och träffa mina härliga vänner:)




Gaha. Har supermycket att göra men har noll energi. Men jag jobbar på det.

Jag misstänker att brevbäraren har gjort det till en sport att skrämma livet ur mig. Puh.




Har pratat med M om "dagens outfit". Tycker det är så nördigt med folk som varje dag lägger upp vad de har på sig. Vem bryr sig? Okej M, du får gärna göra det för att du är du och jag lovar att inte klaga på dig:P Men just när folk ber om ursäkt för att de glömt lägga upp dagens outfit. Vad tror de? Att alla ställer in sina planer och lägger sig under sängen i fosterställning med nerdragna persienner (typ som P Lundh) för att de inte får se vad personen i fråga valde att ta på sig idag? Gah. Och ännu värre är (som jag sett att vissa gör) när det läggs upp dagens outfit på personers ungar! På småbarn! Var gick det snett nånstans?

Är det en så stor grej vad man har på sig? /Tjejen utan sinne för färger och former.

Blev förra helgen påmind om den dagen i gymnasiet då jag kombinerat en knallorange Helly Hansen (ni vet de som ser ut som luddiga kycklingdräkter) som jag ärvt av min mamma, med bruna byxor, rosa vantar och röda skor. Yeeeay.




Tillochmed mamma har på senare tid förbjudit mig att kombinera mina brunrutiga byxor med något annat än enfärgade tröjor. Inte randigt, blommigt eller med några konstiga färgblandningar.

Äh, om man har en tröja som är snygg och ett par byxor som är snygga så kan man väl ha dem ihop;) Sen kommer då nästa diskussion om huruvida en orange Helly Hansen-tröja är snygg, haha

Men jag börjar faktiskt få sinne för lite mer stilrena utstyrslar (heter det så? eller kanske utstyrsels?:D), och jag har intalat mig själv att det kommer fler dagar som jag kan sprida ut allt jag vill ha på mig på, jag måste inte ha allt på samma dag.



Blev igår sugen på att börja dansa samba igen. Gud vad jag tjatar om det. 

Hittade min gamla lärare
 




(under den tiden då jag hade naturligt svart hår och stora bröst. Ungefär samtidigt som jag var kung i Bumbiland)

Jag som skulle bli lite mer ekonomisk. Och så köper jag en bok för 195 spänn. Och inte vilken bok som helst, utan en TOM bok. Gah. Men den var roligt orange iallafall. Men 195 kronor! Nu är jag fastslaget störd. Men den var exklusivt handbunden iallafall, yeeeeay..

Nu ska jag filura ut vad jag ska skriva i den.




Gjorde högskoleprovet igår. Enligt förra årets normeringstabell så fick jag 1.4. Bättre än senast iallfall, men Mimsson är ännu inte nöjd. Nöjd kommer jag vara när jag är en av de tre som fått alla rätt.



Går åt skogen med beach -08. Kommer få gå i dykardräkt. Eller blåställ.




Jag känner mig tankspridd och allmänt virrig. Dels för att jag helt planlöst dunkade in armbågen i väggen för nån dag sedan, sen avslutade jag också fredagskvällen med att råka slå in ett glas i en kökshylla som då gjorde att det kom splitter ända ut i vardagsrummet (nu lät det nästan som om det var en bedrift att nå från mitt gigantska kök ut till vardagsrummet). Och hemma hos farmor igår kväll skulle jag lyfta upp en mugg men råkade stället veva omkull den med armen (den var dessutom full med vatten). Och idag glömde jag spisen på när jag var på jobbet. Nu kanske jag börjar närma mig att uppfylla kriterierna för att få en personlig assistent iallafall.


Träffade min kusin A, som var på besök i Sthlm, i torsdags. Vi åt så vi höll på att kräkas. Och så lite kladdkaka på det. Var supertrevligt att ses och prata, var jättelängesen.