Funderingar
Är inte rymden och universum något av det mest fängslande som finns?
Månen ser ut som en vit prick. Men om man tittar med kikare så syns kratrar. Det kan jag roa mig med mycket länge. Det är så häftigt att det är en planet. Den är alldeles jämnt rund och svävar omkring. Lika som vi. Jag kan inte riktigt få fram det jag vill säga i ord.
Sen har vi det här med avstånd! Allt är ju så hysteriskt långt bort! Vintergatan har en diameter på 100 000 ljusår. Det är HELT ofattbart. Om man färdas lika fort som ljuset så tar det 100 000 år att korsa galaxen. 100 000 år är mycket. Och då har man ändå bara avklarat EN galax. Närmaste granngalaxen ligger 2,5 miljoner ljusår bort.
Great, då har man klarat av två galaxer. Av 100 miljarder. Jag får svindel.
Det är så stört stort, det där universum, och att "det aldrig tar slut" stör mig mycket. Det är inte precis så att man tar en dagstur ut till änden och kollar vad som finns där heller.
Jag har nån gång läst att storleken på det observerbara universumet är 46 miljarder ljusår.
Och här sitter vi och tror att vi är störst, bäst och vackrast samt att vi har koll på, och kontroll över, allt. Vi har byggt upp en hel värld och så är vi bara en liten ärta som kretsar runt i ingenting. Om jorden går under, eller om det skulle komma en meteor eller komet och krascha sönder hela skiten, vem skulle bry sig? Ingen. Ingen där ute skulle märka att vi var borta eller sakna oss. Hörs ljudet av ett träd som välter i skogen? Märks försvinnandet av en värld?
En mening, angående vår litenhet, återfinns i Liftarens guide till galaxen. Jag tror det är den allra sista meningen. Den är helt klockren. Läs den!
----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag har nu delat med mig av mina tanker över en kaffe med min kusin (han som brukar försöka ta livet av mig). Han brydde sig inte ett dyft. Jag blir nervös när folk inte förstår det stora i mina tankar:P
Månen ser ut som en vit prick. Men om man tittar med kikare så syns kratrar. Det kan jag roa mig med mycket länge. Det är så häftigt att det är en planet. Den är alldeles jämnt rund och svävar omkring. Lika som vi. Jag kan inte riktigt få fram det jag vill säga i ord.
Sen har vi det här med avstånd! Allt är ju så hysteriskt långt bort! Vintergatan har en diameter på 100 000 ljusår. Det är HELT ofattbart. Om man färdas lika fort som ljuset så tar det 100 000 år att korsa galaxen. 100 000 år är mycket. Och då har man ändå bara avklarat EN galax. Närmaste granngalaxen ligger 2,5 miljoner ljusår bort.
Great, då har man klarat av två galaxer. Av 100 miljarder. Jag får svindel.
Det är så stört stort, det där universum, och att "det aldrig tar slut" stör mig mycket. Det är inte precis så att man tar en dagstur ut till änden och kollar vad som finns där heller.
Jag har nån gång läst att storleken på det observerbara universumet är 46 miljarder ljusår.
Och här sitter vi och tror att vi är störst, bäst och vackrast samt att vi har koll på, och kontroll över, allt. Vi har byggt upp en hel värld och så är vi bara en liten ärta som kretsar runt i ingenting. Om jorden går under, eller om det skulle komma en meteor eller komet och krascha sönder hela skiten, vem skulle bry sig? Ingen. Ingen där ute skulle märka att vi var borta eller sakna oss. Hörs ljudet av ett träd som välter i skogen? Märks försvinnandet av en värld?
En mening, angående vår litenhet, återfinns i Liftarens guide till galaxen. Jag tror det är den allra sista meningen. Den är helt klockren. Läs den!
----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag har nu delat med mig av mina tanker över en kaffe med min kusin (han som brukar försöka ta livet av mig). Han brydde sig inte ett dyft. Jag blir nervös när folk inte förstår det stora i mina tankar:P
Kommentarer
Trackback
